Hitta hem.
För cirka en vecka sedan drömde jag att mitt barndomshem var till salu och i förrgår så hörde min gamla granne/bästa barndomskompis av sig bekräftade det hela. Det är en sån konstig känsla som sprids i kroppen, beslutet att flytta därifrån för 14 år sedan var inget som varken jag eller mina syskon ville. Det var ju vårat hus, vårat hem. Jag kommer så väl ihåg när mamma och pappa beslutat sig för att gå skilda vägar och att vi skulle bli av med huset, jag och min jämngamla granne (Anna) ville göra allt för att kunna behålla det och smög oss in på våra grannars trädgårdar och plockade ur rabatterna för att sedan sälja buketter till gatan bredvid. Jag tror vi fick ihop 13 kronor den dagen. Vi köpte en glass.
Det första jag gjorde var att ringa min syster, jag hade önskat att vi kunde gå tillsammans med våra bröder och bara minnas allt som var så bra, minnas att vara barn igen och glömma den skilsmässa som var. Men man kan inte vara på två ställen samtidigt, och att istället få visa Jonas var jag har växt upp och återfå massa minnen kommer vara underbart bara det.
Sedan vi flyttade för 14 år sedan så har det hänt mycket, köket har blivit större, då de har slagit ut väggen mot vårat gamla datarum, vårat nya badrum som pappa byggde har de målat brunt (vilket det egentligen är smiskstraff på) samt att de har målat väldigt, väldigt mycket i färgen blå. Men smaken är som baken. Här får ni se bilder som var början till världens bästa uppväxt, med världens bästa grannar!
På en utav bilderna så ser ni utsikt mot klarälven samt ett stort kommunhus. Ni kan ju bara tänka er hur många gånger vi fick skäll över att sitta längst upp på det taket och åka kana ner. Jag och Anna satt jämt där uppe och pratade om livet och kollade ut över våran älv. De nio åren jag hade här var den bästa tiden av mitt barndomsliv och jag kommer vara evigt tacksam för det.