Nu börjar livet ♡

 
Här är han, född strax innan halv tio den 23 februari, 3725 gram och 51 cm lång. Lilla lilla underverk ♡
Allmänt | | En kommentar |

Och vi som trodde vi visste vad kärlek var

Precis som rubriken lyder, nu är han äntligen här! ♥
Allmänt | | 2 kommentarer |

Kan själv

Uppdatering - "Man ska lita på magkänslan och man ska lita på sin egen kropp" som pappa säger.
 
Sen ett tag tillbaka så har jag haft en känsla att det är något som inte stämmer, att det inte känns helt rätt, men hållt det för mig själv i tron om att jag bara inbillar mig. Jag biter hellre ihop och tar det som det kommer. Men i måndags så var jag ändå tvungen att flika in för Jonas "Det känns inte bra, jag tror inte att han ligger rätt i magen...". Då är det skönt att ha en så stabil människa vid sin sida, som istället för att misstro mig, utbrister "Då MÅSTE du prata med barnmorksan om det på torsdag!" och samtidigt lugnar mig med att säga att "det är bättre att vara extra säker än att oroa sig, men vi hoppas ju såklart att han ligger rätt".
 
För det är precis vad barnmorskan har sagt sen efter nyår (att han ligger rätt) och sist för 2 veckor sedan hade han ju till och med sjunkit ner och fixerat sig sa hon. Vilket man självklart förlitar sig på och tror, det är ju trots allt hennes jobb att kunna sånt, och jag har aldirg varit gravid förut, jag vet inte hur saker och ting ska kännas.
 
Så på besöket i torsdags så tragglades allt som vanligt och till sist så var det bara hjärtljud och kontroll av hur mycket magen hade växt som var kvar, så jag sa till henne "kan du snälla kolla om han verkligen ligger rätt" och hon började knåda och jag flikade in med vad jag tyckte. Till sist blev hon lite nervös och orolig och sa att "Jo men han ligger rätt, men det känns lite konstigt nu när du säger det, vi skickar dig på ultraljud för säkerhets skull men du kan vara lugn".
 
Det tog inte många minuter innan jag fick tid in på sjukhuset för att göra ultraljud, så Jonas fick släppa jobbet och möta upp mig men båda två var vid gott mod och såg det som en kul grej att få se bebben en sista gång i magen, för han "ligger ju rätt", det andra är bara inbillning.
 
Och där låg jag och försökte hålla tårarna inne när ultraljudet sattes igång och det första vi ser är att huvudet ligger vid höger revben, precis som min magkänsla hade sagt i två-tre veckors tid. Barnmorskan som gjorde ultraljudet mätte allt och sa att hon återkommer så fort hon hade fått tag på en specialist. Det tog inte mer än en halv sekund från att hon stängde igen dörren bakom sig som jag brast. Där stod vi med en skrutt som satt med rumpan först i vecka 40.
 
5 dagar kvar till beräknad förlossning och ett vändningsförsök som vanligtvis ska göras mellan vecka 35-37 måste prioriteras fort innan något sätts igång. Fick tid på fredag morgon (igår) och vi åkte in efter en sömnlös natt och började med hela processen som tar cirka 2 h, vilket drog ut till en heldag. Vid 12 tiden hade jag äntligen fått spruta för att livmodern skulle slappna av, vilket gör att vändningen går lättare. Doktorn klev in och alla runt om var ändå positiva till vändningen eftersom bebisen låg ganska högt upp, så han satt igång.
 
Det tog inte mer än 2-3 minuter och jag låg och vred mig av smärta så släppte han allt och sa "Nä, det är helt omöjligt..." och det var där och då som jag insåg att nästan ett års förberedelse för en "normal" förlossning var borta och att jag kommer få snittas. Trött, hungrig och rädd låg jag där och än en gång kunde jag inte hjälpa att gråten kom. Vår underbara barnmorska torkade tårarna på mig och Jonas höll om mig under tiden vi gjorde bebbens tredje ctg-test för att se att han inte blev störd av vändningsförsöket.
 
Resten av dagen bestod av möte med narkosläkare, visning av operationssalen, genomgångar, fler ctg-test, sprutor och blodprover. Det hela gick så snabbt, visste inte vad jag skulle känna eller tycka.
 
Det handlar absolut inte om att jag är rädd för ett kejsarsnitt, jag vet att de fixar det galant, men när allt går så fort och när allt man hade byggt upp och ställt in sig på ändras på en handvändning så blir det jobbigt. Jag är säker på att det är tusentals som hade varit överlyckliga av beskedet att de får föda med kejsarsnitt istället för vaginalt, men jag vill ju vara den som "kan själv", jag vill fixa det här på egen hand precis som jag hade tänkt mig.
 
Men mitt i allt så är jag väldigt glad, hade jag inte ifrågasatt min barnmorska i torsdags så hade vi fått akutsnittas den dagen vattnet hade gått. Nu hinner man förbereda sig lite, på både gott och ont. Men på grund av alla omställningar så väljer vi att hålla datum och tid för oss själva och telefonerna lägger vi åt sidan. Vi båda behöver vila och landa den lilla stund vi kan innan vi blir föräldrar.
 
Till världen kommer snart en skrutt på ca 3 kg enligt alla mätningar och han mår bra - i slutändan är det de enda som räknas. Nu ska vi ta hand om varandra och hoppas på att inget drar igång innan den tiden vi har fått. Håll utkik nu, för snart är han här!
 
 
 
Upp