Minsta kärleken
En rädsla jag aldrig trodde jag kunde känna för 3 år sedan, är rädslan för att förlora sina barn. Det blir så svårt att andas när man ser gråtande föräldrar bära sina döda barn genom krig och flykt, eller alla de barn som dagligen kämpar mot cancer, eller alla kvinnor som alltför ofta får utstå missfall och döfödda barn, eller få uppleva att polisen knackar på dörren för att ge besked om att ditt barn som du skickade iväg tidigare samma dag på en trygg svensk skolresa för skidåkning, precis har omkommit i en bussolycka. Vidrigt. Så fruktansvärt vidrigt att ord inte kan beskriva. Jag vill inte att någon ska behöva uppleva det som alla föräldrar fruktar mest av allt, sorgprocessen av ett förlorat barn.